Jag misstänker att den svenska vintern har tagit ett allt för hårt grepp om mitt  luddiga lilla hjärta.

Jag förstår likosm inte grejen med kärlek & tvåsamhet längre. Eller var det bara så att det var alldeles för längesen någon sopade mig med golvet, jämnade mig med grunden, fick mig att glömma all rim&reson?

Ser man världen i andra färger när man är kär? Är där ett ständigt surr av fågelkvitter och sol i ögonen?
   Jag minns inte längre hur det känns.

Jag kan inte låta bli. Jag är inte såhär egentligen, tror jag.
   Varje gång jag ser ett gullande, kyssande, upp över öronen förälskat par på stan eller bussen kan jag inte låta bli att tänka tanken; "Herrejesus vad du kommer att gråta när det tar slut. Du kommer att gråta och gråta tills du tror att du torkat ut, sen kommer du förbanna honom och knulla en nolla för bekräftelse"

Jag misstänker att den svenska vintern har tagit ett allt för hårt grepp om mitt  luddiga lilla hjärta.