Jag har skakat om hjärnan lite. Man kunde ju önska att det skulle ställa saker och ting till rätta, att allt skulle hamna på rätt plats men jag tror jag är mer tappad än någonsin.
   Jag vill tacka alla vackra småkakor i min omgivning. Tack för att ni hjälpte en flicka(nybliven quinna?) av mindre karaktär över gatan.   
   Pyjamaskalaset var roligt tills det inte var roligt längre.

Av grannen fick jag en hjärnröntgen i present.

För snart ett år sedan flyttade jag hemifrån. Jag lämnade dalarna och dess landsbygd för att smaka på storstadspulsen jag så länge törstat efter. 
   Väldigt ofta får jag frågan, av vänner och familj ; När kommer du hem och hälsar på?
Inget ont om dem, jag håller av dem enormt, Men! Varenda gång de ställer den frågan rasar något i mig. Förstår de inte att jag faktiskt lever och bor här, i Stockholm. Det är här jag har min vardag, mitt jobb och de flesta av mina vänner. Det här är jag för tillfället mitt hem.
Dessutom förstår jag inte vad jag ska "hem" dit och göra, där finns inget annat än just min familj. Det är fint nog i och för sig, men åter igen rasar något i mig; Varför kommer de inte och hälsar på hemma hos mig (&Martin) ? Varför vill de inte komma till Stockholm och hälsa på mitt liv, varför måste de dra mig tillbaka till dalarna? Att de låter bli att se mitt liv här, och hur mycket jag utvecklats och förändrats är något som jag tror att de helst blunad för.  Det gör mig ganska ledsen, faktiskt. Att jag snart bott här ett år och att alla mina kära från dalarna tillsammans bara hälsat på en handfull gånger.

Idag när jag masade min sorgliga, uttorkade(läs: dagen efter-iga) kroppshydda ur sängen för att hämta ett glas vatten hade min gode sambo väl markerat min dörr. Så nu vet alla vart de i framtiden ska gå när de ramlar in i vår simpla boning.

På Martins dörr står ingenting, det är liksom underförstått att han är kyskhetens drottning.

Jag såg en dokumentär för ett tag sen. Om natten hette den visst. Jag tänkte inte så mycket på vad som sas utan kikade mest på de rörliga bilderna. Det var fint för jag hade i alla fall inte plats för mer information, det kan bli så ibland när världen snurrar lite för fort. Men en mening lyckades i alla fall nästla sig in; "Om natten är allt lite mer"
   Och det är så himla sant! Allt som händer på natten är lite intensivare och lite mer äkta. Allt som händer om natten känns mycket mer och tanken på vad som hänt under natten känns ännu mer när man tänker på det dagen efter.
   Sedan tänkte jag på Sofies blogg och det som står där; "Samma nätter väntar alla" och det är ju ännu mer sant! Men vad vi väljer att göra med nätterna som tilldelas oss är en annan femma. Det finns ju så många nätter. 

Om jag fick välja skulle jag aldrig behöva sova. Jag har så mycket kärlek om nätterna att jag nästan exploderar förstår ni, så jag skulle spendera varenda natt med att förklara för mina vänner att jag skulle vilja föda deras barn, för alltid ha dem kvar i mitt liv, bita i deras läppar och krama dem så hårt så hårt att de säkert förstod att allt det jag sa var sant. Sen skulle jag möta morgonen med en jordgubbs-milkshake i ena handen och en annan hand i den andra.

Hur skulle ni spendera era nätter?