Jag har skakat om hjärnan lite. Man kunde ju önska att det skulle ställa saker och ting till rätta, att allt skulle hamna på rätt plats men jag tror jag är mer tappad än någonsin.
   Jag vill tacka alla vackra småkakor i min omgivning. Tack för att ni hjälpte en flicka(nybliven quinna?) av mindre karaktär över gatan.   
   Pyjamaskalaset var roligt tills det inte var roligt längre.

Av grannen fick jag en hjärnröntgen i present.

För snart ett år sedan flyttade jag hemifrån. Jag lämnade dalarna och dess landsbygd för att smaka på storstadspulsen jag så länge törstat efter. 
   Väldigt ofta får jag frågan, av vänner och familj ; När kommer du hem och hälsar på?
Inget ont om dem, jag håller av dem enormt, Men! Varenda gång de ställer den frågan rasar något i mig. Förstår de inte att jag faktiskt lever och bor här, i Stockholm. Det är här jag har min vardag, mitt jobb och de flesta av mina vänner. Det här är jag för tillfället mitt hem.
Dessutom förstår jag inte vad jag ska "hem" dit och göra, där finns inget annat än just min familj. Det är fint nog i och för sig, men åter igen rasar något i mig; Varför kommer de inte och hälsar på hemma hos mig (&Martin) ? Varför vill de inte komma till Stockholm och hälsa på mitt liv, varför måste de dra mig tillbaka till dalarna? Att de låter bli att se mitt liv här, och hur mycket jag utvecklats och förändrats är något som jag tror att de helst blunad för.  Det gör mig ganska ledsen, faktiskt. Att jag snart bott här ett år och att alla mina kära från dalarna tillsammans bara hälsat på en handfull gånger.

Idag när jag masade min sorgliga, uttorkade(läs: dagen efter-iga) kroppshydda ur sängen för att hämta ett glas vatten hade min gode sambo väl markerat min dörr. Så nu vet alla vart de i framtiden ska gå när de ramlar in i vår simpla boning.

På Martins dörr står ingenting, det är liksom underförstått att han är kyskhetens drottning.

(hoppas jag för annars är jag illa ute)



Jag fyller 20 om två veckor (typ, eller vad vet jag? Är yr som en höna och dagvild för det mesta)  Jag befinner mig i en sorts ålderskris tror jag. Vilket egentligen är ganska fånigt eftersom jag faktiskt bara fyller 20. Jag har nog, om jag har tur, minst 50 år kvar att slarva bort.  

Men frågorna är många. Vem är Simone? Vad tycker Simone om? Vad lyssnar Simone på för musik? Tycker Simone verkligen si&så?    Jag trodde att jag vid det här laget skulle vara någorlunda samlad och liksom klar, men tydligen inte. Det finns så himla mycket som jag ännu inte vet.
   Något jag däremot är helt jävla bergsäker på är att jag har helt fantastiska vänner och en sambo sänd från ovan (eller hur det nu går till) . Jag tror i och för sig att det är allt man behöver.

Så här kan det låta när man går hem, ensam en efter fredagkväll/morgon/natt ute i goda vänners lag. Det är nästan lite magiskt.

Tog en promenad, tänkte att nu jävlar. Lyssnade på samma skitlåt om&om igen bara för att det kändes som fredag. Kom hem till "nybakta" kanelbullar och te med en lagbok i handen. Det är lika sant som det är sagt. Här skall bli ordning och reda, men inga pengar på fredag.

 No-l-ita, Höst 09