"Vilka fräsiga strumpbyxor du har! Det var längesen man såg sådär tjusiga.."  "Öjj, bruden *busvissel* Shjysta strumpbyxor" 

Jag har då aldrig fått så många komplimanger av främmade människor, främst helt främmande män som när jag använder mina nätstrumpbyxor. Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det hela. En del av min tänker liksom att  " Stackars män, tänk var lite hud kan göra med deras bräckliga sinne "  och en annan del får mig att vilja kräkas på dem. Vad tror de att jag ska göra? Horiga fishnets i alla ära, men så lätt är jag då inte.
   Tanken har slagit mig att de faktiskt kanske tycker att mina strumpbyxor är fina. Men jag har sedan länge tappat hoppet om mänskligheten och tror därför det värsta om de flesta.

hÅÅ!

Det är ju så himla sorgligt att man blir så här när våren kikar fram. Egentligen borde man vara  full av energi och lycka året om. Men när man bor i ett land där det känns som man är i en grotta mestadelen av året är det svårt.
Slampans tid är kommen, amen.

"slampkorta shorts och solglasögon"
 "som bäddat för våldtäkt"
 "ropen skalla, HååÅ till alla"

Inte så himla fashion. Men vad gör väll det när man kan köra ner i minnesluckor med kundvagnar? 

Idag smakade livet så himla gott. Som hemmagjorda, nyplockade hallon ungefär.
Fast lent som vaniljyoghurt. 
Eller som man skulle föreställa sig att ett moln smakar.

Fast det är bra orättvist ibland. Att vissa måste gå med slangar till hjärtat till exempel. 
Det får mig att vilja gå i bitar.

Jag misstänker att den svenska vintern har tagit ett allt för hårt grepp om mitt  luddiga lilla hjärta.

Jag förstår likosm inte grejen med kärlek & tvåsamhet längre. Eller var det bara så att det var alldeles för längesen någon sopade mig med golvet, jämnade mig med grunden, fick mig att glömma all rim&reson?

Ser man världen i andra färger när man är kär? Är där ett ständigt surr av fågelkvitter och sol i ögonen?
   Jag minns inte längre hur det känns.

Jag kan inte låta bli. Jag är inte såhär egentligen, tror jag.
   Varje gång jag ser ett gullande, kyssande, upp över öronen förälskat par på stan eller bussen kan jag inte låta bli att tänka tanken; "Herrejesus vad du kommer att gråta när det tar slut. Du kommer att gråta och gråta tills du tror att du torkat ut, sen kommer du förbanna honom och knulla en nolla för bekräftelse"

Jag misstänker att den svenska vintern har tagit ett allt för hårt grepp om mitt  luddiga lilla hjärta.

.Martin och jag växte upp i dalarna,
 men vi turned out just fine and dandy.


Hampus ville ut med trevliga bögvänner, så han ringde Martin&mig.
   Jag tycker det är fint.
      Fint som snus faktsiskt.

Det finns ju liksom ingen idé med att försöka vara något man inte är. Som att jag&Martin är trasigt, vitt skräp t ex. Det skulle ju se hemskt fånigt ut om vi försökte vara fina i kanten och faktiskt bete oss som folk. Det är något som helt enkelt inte skulle passa, ungefär som att försöka banka fel pusselbit på fel plats (Nej, våld, vilja&vasselin löser inte allt).
   På samma sätt finns där ingen mening för mig att försöka vara, vad nu motsattsen till en faghag är(?). Kanske en super straight hockeypojke med våldsamt kammad, ständigt nyduschad lugg eller dennes cepekristna flickvän, eller jag vet inte.
    Vad jag menar är att man inte ska förneka den man är.  

- Hej jag heter Simone och jag är en faghag. Jag kommer alltid behöva någon som säger till mig när jag står i vägen, är på väg ut på den tungt traffikerade vägen för att mina tankar är någon annanstans och jag kommer aldrig vara fabulös på ett rent&prydligt sätt. Sådeså.